Intuition – Det omedvetna valet

Man hör ibland fotografer säga att en bra bild ska kännas i magen. Vad de menar är att bilden ska tala direkt till betraktarens känslor och erfarenheter. Den ska inte behöva utläsas på ett intellektuellt plan som kräver förförståelse kring betydelser och kontext. Analys får gärna komma senare eller inte alls. En bra bild uppfattas omedelbart och instinktivt. Yrkesfotografer får uppdrag där förutsättningar är givna liksom presentationsform och kontext. Oavsett hur fria tyglar fotografen än får i bildskapandet finns ramar för uppdraget, beställarens förväntningar och direktiv är alltid med i bilden. Många framgångsrika fotografer vittnar om misslyckade försök att överföra bilder från egna projekt till kommersiella uppdrag, det konstnärliga uttrycket övergår till manér. Oavsett hur skicklig fotografen än är lyckas inte reklam- och redaktionella bilder nå full konstnärlig höjd. De kan förvisso göra intryck och bli ihågkomna men de bilder som nått ikonstatus är oplanerade bilder som tagits mellan sittningarna då såväl modell som fotograf är utan uppdragsgivare. Syftet med kommersiell fotografi är inte att producera konst – målet är att sälja produkter – det är svårt att hålla balansen när man pendlar mellan olika yrkesroller vilket frilansande fotografer ofta gör. Brödjobben försörjer fotografen och eventuellt sparkapital och stipendier finansierar den konstnärliga verksamheten. Man kan välja att jobba i projekt, sätta budget och ange mål. Detta gillas av finansiärer, men innebär också att konstnären får uppdragsgivare och måste genomföra arbetet enligt en på förhand given plan och i många fall också redovisa inte bara resultatet utan även processen. Det krävs mod att frångå planen och styra ut i det okända med risk att misslyckas när ramarna redan är satta och det enkla och smartaste vore att leverera det förväntade, casha in pengarna och uppdatera cv:n. Idag är det vanligt att fotografer och konstnärer jobbar med processböcker för att samla tankar, inspiration, skisser och arbeten som leder fram till att en bild eller annat konstnärligt arbete produceras. Processen dokumenteras noga och anteckningarna hjälper till att fokusera arbetet. Processboken blir ett verifikat för autenticitet i det färdiga verket. Det är konst. Det finns det täckning för. Så jobbar inte jag.

Enastående bilder. Mitt arbete handlade länge om enstaka fristående bilder. Jag strävade efter att kapsla in alla betydelser och tolkningar innanför ramens avgränsning i den valda kompositionen. Glömde att lämna öppet för kombinationer och sammanhang. Allt skulle rymmas i en bild och valen skulle vara slutgiltiga och orubbliga. När man jobbar med utställningar eller böcker kallar man dessa bilder för solitärer. Varje kombination med en annan bild försvagar uttrycket i den ena eller andra bilden. Man väljer oftast bort dessa bilder, eller låter dem visas utanför sammanhanget. Eftersom jag tidigt skolats som pressfotograf föll detta arbetssätt sig naturligt. Dagstidningar publicerar sällan mer än en bild från en och samma händelse därför behöver hela berättelsen rymmas i en ensam bild. Av detta resonemang är det lätt att förstå varför utställningar av årets pressbilder ofta lämnar ett oförtjänt blekt avtryck trots att varje enskilt verk har god kvalitet. Bildjournalistiken lider idag dessutom av en mättnadseffekt, inte på grund av att vi tröttnat på att se bilder från betydande händelser och oroshärdar, utan på grund av en svårighet att förnya genren. Många bildjournalister jobbar idag globalt och har genom erfarenhet och studier lärt sig vilken typ av bilder som är effektiva för att berätta en viss historia. Det blir ett avtrubbande återskapande av bilder man tidigare sett och som nått framgång. Den här homogeniseringen av hela branschen utvecklar inte fotografin överhuvudtaget utan utarmar den snarare och konfirmerar enfaldighet.

Perspektiv från annat håll. Japansk arkitektur ska inte betraktas ur bestämda vinklar, den upplevs bäst genom att förflytta sig genom byggnaden och på så sätt erfara rymden och förhållandet mellan olika ytor, former och färger. I Japan har fotografi alltid förknippats med böcker. Mycket sällan var slutmålet för en japansk fotograf att skapa en utställning. Det överskuggande sättet att nå en publik i Japan har alltid varit att publicera en bok. Därför finns där en lång gedigen erfarenhet, mycket längre än i väst, att jobba med bildflöden och kombinationer. I många fall får en bild sin betydelse först genom hamna tillsammans med en annan bild och ingå i ett materials sammanlagda kontext. Detta sätt att presentera fotografi svarar väl mot det sätt att fotografera flöden snarare än enskilda kompositioner som bildat skola hos många namnkunniga japanska fotografer, där Daido Moriyama är den mest kände för västerländsk publik. Deras sätt att förhålla sig till fritt skapande fotografi handlar om förflyttning. Genom att ständigt röra sig skapar och möter man hela tiden nya vinklar och nya scener. Kameran blir en förlängning av nervsystemet och man fotograferar det man uppfattar innan hjärnan har hunnit processa och analysera sönder det. Det ger en omedelbar och öppen tolkning av en plats och vad den är, inte alltid överblickbar eller tydlig där och då, men en beskrivning som ligger närmare dig som person och det du möter än om du skulle ha gjort övervägda kalkyleringar om vad och hur du ska fotografera. Det finns en gammal devis som lyder ”skjut först och fråga sedan”. Processen att utvärdera, analysera och skapa sammanhang hamnar i urvalet inför publicering, och här skapas en betydande möjlighet att forma både berättelsen och sitt konstnärsskap.

Många avskriver det här som en oerhört snabb och mekanisk fotograferingsprocess som bara fungerar inom så kallad ”gatufotografi”, men jag menar att förhållningssättet går att hitta i betydligt långsammare och kontemplativa situationer. Landskapsfotografi betraktas t. ex. som en planerad tekniskt avancerad genre som förutsätter tid och kännedom om ljusets kvalitet och effekt, men jag vill utifrån egen erfarenhet hävda att varje bra landskapsbild ändå tillkommer på bråkdelen av en sekund i en känslomässig upplevelse av landskapet i det ögonblicket oavsett hur mycket planering och tid som leder fram till att bilden tas.

Med känslan som verktyg. Så vad är skillnaden på att göra ett genomtänkt och medvetet val innan man tar bilden och att göra det efteråt vid urvalsprocessen? En bild som är analyserad och vägd redan innan den tas lämnar inga ingångar för oväntade möten och tolkningar. Genom att lämna analysen till efterarbetet håller man möjligheterna öppna och blicken fri, risken att gå in i en situation med en agenda blir mindre. När man låter känslorna styra under en längre period utan att göra avbrott, tänka igenom, dra upp strategier eller försöka göra genomlysta val kommer man in i ett flyt där man tvingar intuitionen att ta över, man överlämnar sig åt magkänslan och presterar resultat man aldrig kunde förutse. Då blir man fotograf, på ett konstnärligt plan. Magkänsla går inte att lära ut eftersom det inte är en intellektuell förmåga Den kan inte mätas på vetenskapligt vis. Man kan analysera sig fram till vad som orsakar känsloreaktionen inför en viss bild, men eftersom orsaker och sammanhang varierar i varje enskilt fall blir det omöjligt att skapa generaliseringar och hållbara modeller. Det faktum att man reagerar på en bild behöver inte betyda att man reagerar på varje liknande bild i framtiden. Mättnadspotentialen är verklig och man måste alltid sträva vidare mot nya uttryck. ”Döda fiskar flyter medströms” sa Christer Strömholm. Om du fastnar i ett arbetssätt blir det ett manér och manér är ointressanta. Det duger möjligen åt reklam, tills effekten avtar. Konst måste per definition ligga utanför den gräns där den låg igår. Varje stort verk har sin tid och sin plats. Därför går det inte att kopiera eller ”gå i någons fotspår” om man vill nå konstnärlig höjd.

/Christer Järeslätt

 

 

   Järeslätt, Christer Intuition – Det omedvetna valet, Fotografisk och Konstnärlig tidskrift (2018)2, Umeå, Peter Stridsberg ISSN 2003-1572

valchrister